Ett tack

I dag är jag tacksam. Jag har fått helt fantastisk respons på inlägget jag skrev i går, om min depression. På Facebook är det många som kommenterat och skrivit styrkande ord, och jag har även fått prata privat med människor som delar med sig av sina egna berättelser. Det är helt fantastiskt och upplyftande att veta att man inte är ensam. Jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket som det har gjort. Tack för era fina ord ♥
 
Vi får se hur mycket jag delar med mig av på den här bloggen. Kanske känner jag i framtiden att jag bara vill glömma bort allt som jag gick igenom, jag vet inte. Nej, glömma bort vill jag nog inte, men kanske gömma det för andra, och bara bevara det för mig själv.
Emma W:

Du är absolut inte ensam, men jag tror jag förstår hur det kan kännas så ändå. Jag köpte en fin Emma-lila dagbok innan jag mådde dåligt, men har inte skrivit sedan maj och blir mindre & mindre motiverad ju sämre jag mår. Jag tänker "Varför måste jag skriva ner det? Räcker det inte med att känna det?" och "Jag är inte tillräckligt viktigt/intressant." (Att vara ointressant för sig själv går väl inte ens...?)Dessutom vill jag att det ska se fint ut också. (Dumma Pinterest).

Men du bevisar motsatsen. För i den andra bloggen så är det inte bilder eller en massa design runt omkring och du skriver bara som det är. Och jag läste alltihop. För det ÄR viktigt. Tack Eve! :)

Svar: Jag är glad att du blev inspirerad och upplyft av det jag skrivit! Makes it all worth it somehow. DU är viktig <3
Evelina Björkdahl

COMMENT: