"Hur mår du?"

 
Detta är ett långt inlägg som handlar om ångest och depression. Det är inte meningen att det bara ska låta hemskt och sorgligt, utan är också menat att informera. Detta är vad jag lever med just nu, detta är min vardag. Min blogg har alltid varit väldigt "feel-good", och jag har inte velat publicera sådana här inlägg här tidigare, men nu har något förändrats. Jag har så länge gått med en mask på mig som säger att jag är glad, att jag mår bra och att mitt liv är perfekt. Den masken har även täckt denna blogg, och så vill jag inte längre ha det.
 
Jag har dragit mig för att skriva detta inlägg. Anledningarna har varit många. Vad ska människor tänka/säga/tycka? Borde jag egentligen berätta detta för alla? Tänk om människor slutar prata med mig. Men nu har jag kommit till den punkten där jag inser att ingenting av detta har någon betydelse egentligen. Jag vill berätta vad som har hänt. Mental ohälsa är något som vi måste uppmärksamma mer i samhället, och detta är mitt sätt att skina mitt eget ljus på denna situation.
 
Den 17 maj i år skrev jag om att jag sökt ett sommarjobb och fått det. Det var på ett äldreboende utanför Kungsbacka, som tog ungefär 1 timme och 50 minuter enkel väg för mig att ta mig till. Avståndet var inte så jobbigt egentligen, särskilt inte då jag skulle jobba natt och inte börja förrän klockan 20:45 på kvällarna. Så jag gick på utbildningar och introduktioner, gick bredvid på ett antal dagpass och sedan kom mitt första nattpass. Jag hade fortfarande någon med mig, någon som jag gick bredvid för att lära mig.
 
Redan efter någon timme kände jag att någonting var fel. Det skulle inte kännas så här. Det skulle inte knyta sig i mitt bröst, mitt hjärta skulle inte börja slå snabbare vid minsta lilla fråga, min mage skulle inte göra volter och mitt huvud skulle inte göra ont. Men jag härdade ut. Tänkte att alla jobb känns så här i början, innan man lärt sig rutinerna. Jag tryckte undan alla varningstecken som jag lärde mig att känna igen för flera år sedan.
 
Första natten gick och jag klarade det bra, andra natten gick och jag klarade även den. När min tredje natt på jobbet kom så skulle jag vara ensam för första gången. Jag blev lämnad ensam med ansvaret för två avdelningar, som tydligen var de svåraste av alla. Redan efter några minuter kände jag hur ångesten stack i mitt bröst. Vid 23-tiden hade vi rast, och när jag satt mig ner i soffan med mitt kaffe så började allt att snurra. Jag kände mig febrig och yr och mitt huvud dunkade.
 
Det måste ha märkts att jag inte mådde bra, för kollegorna började ställa frågor. Jag sa att jag kände mig febrig och hade ont i huvudet och kroppen, de frågade om jag skulle åka hem, men den tidigaste bussen jag kunde ta gick inte förrän 05. De var i alla fall snälla mot mig och lät mig vila efter att ha gått en andra rond tillsammans med en av kollegorna. Innan jag lämnade arbetsplatsen sa jag till de andra att jag inte skulle komma in natten därpå, utan vara hemma och vila upp mig ordentligt.
 
Under hela resan hem hade jag en klump i halsen och min andning var snabb och ytlig, men jag tryckte undan det. Nej, detta hände inte igen. Det är bara jag som är nervös för det nya jobbet. Det var ju första natten som jag var ensam, detta var ingen konstig reaktion.
 
Några dagar gick. Plötsligt var det söndag och jag skulle jobba måndag natt. Jag var nedstämd hela dagen, hade ingen matlust och mitt huvud dunkade, något som jag nästan klassade som normalt vid den här tidpunkten. På kvällen lade jag mig i min säng och kollade lite på Vänner, som är min to-go-serie när jag känner mig lite deppig, men inte ens det fungerade denna gång. Plötsligt släppte allt och jag bröt ihop. Jag grät, mitt syre försvann, det kändes som att någon stod på mitt bröst.
 
Nu i efterhand så förstår jag att jag hade min första panikångestattack den kvällen, men just i ögonblicket så visste jag inte vad som hände. Jag trodde att jag skulle dö. Min mamma och pojkvän satt med mig, höll om mig, klappade på mig och hämtade papper att torka mina tårar med. Mamma sa: "Nu får det vara nog. I morgon går vi till läkaren."
 
När jag vaknade dagen efter var jag tom. Det var som om någon hade dragit ut alla mina känslor. När jag sa till mamma att jag inte ville gå till läkaren när jag "såg ut som jag gjorde" så svarade hon att det är precis då du ska gå dit, så att de ser och förstår hur allvarligt det är. Så vi gick dit. Jag var inte nervös, inte rädd, jag var apatisk. Min läkare var fantastisk och förstod allt jag sa. Han blev chockad över att höra att jag inte fått någon vård tidigare, då detta var något jag gått igenom vid åtminstonde två andra tillfällen i mitt liv.
 
Jag blev diagnostiserad med depression och inslag av ångest. Jag fick lämna blodprov och ombeddes komma tillbaka om två veckor för att prata om provsvaren. Jag fick mediciner. Antidepressiva och ångestdämpande.
 
Många säger att det svåraste i dessa situationer är att faktiskt söka hjälp. Här måste jag nog hålla med, men det näst svåraste är att inte bli överväldigad. Överväldigad av att jag faktiskt är sjuk. Överväldigad av att detta nu är min vardag, av att jag inte kan jobba och av att inte ha en aning om när jag blir frisk. Det sista har varit det jobbigaste för mig - att faktiskt bara vänta ut det. Att inte vakna varje morgon och tänka "Hur mår jag i dag? Mår jag bättre? Börjar jag bli frisk?" utan bara att vakna - och att det är okej!
 
Så, vad har hänt sedan det första läkarbesöket? Min arbetsplats ringde och sade upp mitt sommarvikariat. Jag har gått på antidepressiva mediciner sedan dess och inte haft några biverkningar. Jag var sjukskriven till och med den 31 augusti, och nu har jag börjat att plugga på distans igen. Mest för att få in lite rutiner, men även för att se vad och hur mycket jag klarar av.
 
Det ärliga svaret på frågan "Hur mår du?" är just nu att jag inte vet. Jag vet att jag är ledsen ibland, väldigt ledsen ibland och väldigt glad ibland. Vissa dagar går jag inte upp ur sängen och vissa dagar åker jag med till affären. Jag har haft flera panikångestattacker, men jag har överlevt dem alla, och det är det viktigaste. Det viktigaste är inte hur jag mår i dag. Det viktigaste är att jag lever och att jag vet att det finns ett slut, även om jag inte kan se det just nu.
Johannes Vigart:

Jag tror att jag börjar förstå lite mer nu. Tack för att du delar. Ber för dig. Som du skrev så finns det ett slut och Gud kommer att bära dig genom den här tiden med. Du ska bli fri och helad från depression. Vi ger oss inte.

Svar: Tack för den fina kommentaren! Gud bär mig verkligen och är nära även när jag inte känner av det själv.
Evelina Björkdahl

Jasmine

Vad starkt av dig att dela med dig, himla bra skrivet.
Jag har själv lidit av depression (med andra psykiska sjukdomar), men jag mår mycket bättre nu, även om jag har mina sämre perioder fortfarande. Men det går att bli bättre, kramar!

Svar: Tack så jättemycket! Vad skönt att höra att du mår bättre, hoppas att allt är bra med dig :) Kram!
Evelina Björkdahl

COMMENT: